Ett tröstebrev till de socialt distanserade: om behovet av gemensam tröst

Text av: Karolina Enquist Källgren

”Sörj inte, organisera er,” var Joe Hills berömda sista ord. Kanske menade han att det gemensamt organiserade handlandet är en sorts tröst som vi kan ta till när de problem som vi brottas med är så stora att vi inte omedelbart kan lösa dem. Den här texten handlar om den gemensamma trösten, och om behovet av att organisera oss för förändring, och om folkrörelsens betydelse för offentlig tröst.

På flera håll i Sverige firades under Allahelgonahelgen sorgemässor för de som avlidit av corona-viruset. Det var inga enskilda individer som begravdes, eller enskilda namn som nämndes, utan listan av namn över döda – som ju faktiskt ändå var just individer – ingick i ett uttryck för delad sorg över pandemins offer, och kanske också det nya liv som pandemin tvingar oss till. Den kristna sorgemässan är en av få gemensamma uttryck för sorg och tröst som överlever i samtiden trots att behoven av att trösta oss gemensamt, och av att genom trösten bygga samhällsberedskap, är större än någonsin. För de stora flertalet som inte är religiösa har frågan om lidandet och trösten i hög grad istället blivit den enskildes fråga.

Mot bakgrund av den stora och viktiga hälsovårdsinsats som görs för enskilda människor vars situation på olika sätt försatt dem i lidande men som bemöter lidande som om det vore helt individuellt, är det därför nödvändigt att skilja på det enskilda och det gemensamma lidandet.

Utan att särskilja dem är det svårt att finna sätt att förhålla oss till den gemensamma trösten, som istället bara blir rätt mängd individuell behandling. Vi måste kunna tala om smärta, sjukdom och psykisk ohälsa, som ju huvudsakligen drabbar oss som enskilda människor, som något annat än den typ av olycka eller lidande som drabbas oss som ett samhälle, som till exempel en pandemi eller klimatkris, krig eller andra olyckor. En sådan särskillnad innebär inte att vår gemensamma upplevelse av lidande inte också kan föra med sig smärta, sorg eller psykisk ohälsa för den enskilde, det kan det förstås mycket väl göra. Den avgörande skillnaden ligger kanske istället i att medan den enskilde individen kan behandlas och medicineras, kommer exempelvis pandemin som ett gemensamt lidande inte upphöra när den enskilde blir frisk.

I vår samtid tycks det som om vi har ett väl utvecklat språkbruk och starka institutioner som finns tillhands för att hjälpa den enskilde i sjukdom eller olycka, eller när denne drabbas av smärta och förlust. Men för den typ av olycka eller lidande som vi delar tycks vi – sedan vi i allmänna lag slutade att vara utövande kristna – inte längre ha något riktigt språk eller några riktiga institutioner. Och med ett allt för stort fokus på de behandlingsbara sorgerna riskerar lidandet att individualiseras och trösten och tillfrisknandet att åläggas vart och ens eget ansvar. I den omedelbara pandemiska samtiden verkar vi sakna ett sätt att tala om trösten, vi lyckas inte samlas kring erfarenheterna av det nu förändrade livet och den förlust som det innebär. Så hur skall vi som vuxna, moderna och förnuftigt myndiga personer trösta oss när vi drabbas av olycka?

Den gemensamma tröstens idéhistoria

Ett sätt att fundera över den frågan är att söka inspiration i vad vi kunde kalla den gemensamma tröstens idéhistoria, som sträcker sig från det antika Grekland, till den Europeiska medeltiden och slutligen dyker upp på nytt hos de författare som i samband med andra världskriget upplevde förtryck och exil. Det finns en längre tradition av historiska texter skrivna till tröst. Den gemensamma trösten tillhör faktiskt en av de äldsta idéer som vi har någon kunskap om.

Boethius Filosofins tröst, från 500-talet,är kanske det mest kända verket, men även i den tidiga grekisk-romerska världen producerades en stor mängd trösteskrifter, det vill säga Consolationes. Bland dessa är kanske Senecas Tröst till Helvia, där Seneca tröstar sin mamma för att han själv har hamnat i exil, den allra mest omtalade. I den här traditionen, som sedan återuppstod under medeltiden – då ofta i religiösa termer -, utgör språket och förmågan att kommunicera en viktig aspekt av trösten. Seneca skriver ett brev till sin mamma, från exilen, med förväntan att de olika argument och exempel som han lägger fram skall leda henne till tröst; att orden skall trösta. Och redan i det första omnämnandet av tröst som en gemensam aktivitet är språket och kommunicerbarheten en viktigt del.

Detta första omnämnande återfinns hos en författare som kallas Pseudo-Plutharcos, det betyder att texten har tillskrivits författaren Plutharcos men att vi egentligen inte vet vem som har skrivit den. Denne återberättar i sin bok Tio oratorers liv hur Antiphon (som levde mellan ca 480-411 före Kristus) upprättade en skola för tröst. Såhär står det:

”Under den tid som han fortfarande försökte skriva poesi,” skriver Pseudo-Plutharcos om Antiphon, ”utvecklade han en metod för att bota sorg, efter förebild i läkarens botande av sina patienter, och efter att ha byggt ett litet hus i Korinth, nära marknaden, lät han kungöra att han kunde bota de som led av sorg genom ordens kraft; han skulle upptäcka deras sjukdoms orsak genom att fråga och får svar, och genast ge tröst till lidande.”

Detta första omnämnandet av trösten som en särskild sorts aktivitet är intressant inte minst eftersom den understryker tröstens offentliga karaktär. Platsen för trösten är marknaden, alltså en av den antika världens viktiga offentliga platser, och det är genom det offentliga samtalet som trösten skall ges, i en öppen skola. Denna idé om det offentliga samtalet återfinns sedan i både den antika och den medeltida tröstegenren. Tröstebreven skrevs ofta med rationella, såväl som empatiska, argument och exempel med syftet att publiceras – dvs. läsas högt under antiken, eller kopieras och cirkuleras inom klosterväsendet under medeltiden.

En annan aspekt av den tidiga tröstetraditionen är att tröst skiljs från medkänsla. I sin text Om exilen, skriver den faktiske Plutarchos (46 e.kr -120 e.kr): ”Vi behöver inte människor som likt en tragisk kör, gråter och tjuter med oss i ovälkomna omständigheter, utan människor som vill tala uppriktigt med oss, och visa oss att sorg och själv-förebråelser under alla omständigheter är fruktlösa.” Trösten är alltså en verksamhet som precis som politiken eller undervisningen är en offentlig angelägenhet och som syftar till att den tröstade återupprättas ur sitt lidande. Trösten är en sorts självreflekterande bildning där det individuellt upplevda sätts in i ett större perspektiv. Det sker dock inte genom medkänsla – inte genom kören som medkännande gråter och tjuter – utan genom att kommunicera, såväl känslomässigt som med förnuftsargument. Trösten förväntas ha effekt – just trösta – när samtalet leder till en förståelse av orsaker på ett sådant sätt att den tröstade kan leva med den situation som inte kan förändras, ofta dödsfall eller exil. Vad som förändras genom trösten är därmed människan som nu måst leva ett nytt liv som bara kan bli synliggjort genom den sociala gemenskapen.

I den medeltida tröstelitteraturen är Boethius den stora förebilden, både form- och idémässigt. I hans stilbildande verk är det Fru filosofi som tröstar filosofen Boethius, genom att låta den enskilt upplevda sorgen på ett liknande sätt skrivas in i ett större sammanhang av religiösa sanningar som överskrider nuets omständigheter. Även här består den enskildes tröst i en sorts känslornas förklaring som uppstår genom det gemensammas större perspektiv. Även om detta nu inte återfinns i en lika tydlig samtalande offentlighet, utan snarare i en sorts religiös universalism, det vill säga i insikten om religiösa sanningar.

Historiskt har religionen spelat en viktig roll för den offentliga trösten och det är också med ifrågasättandet av de religiösa sanningarna som tröstegenren historiskt sätt upphör. Man brukar tala om den Lutherska reformationen och den tidigmoderna tiden, som den sista perioden för trösteskrifter. Sedan upphör den offentliga trösten och ger istället företräde åt personlig sorg och så småningom den psykiska sjukdomens individuella behandling. Det är som att där de vetenskapliga förklaringarna träder in, finns det inte längre utrymme för gemensam tröst.  I det moderna som annars beskriver sjukdomstillståndet, dekadensen, den nattsvarta ångesten och krigets fasor med sådan precision, finns det inga ord till tröst.

Tröst i en ny tid

Vi kan omformulera frågan om den samtida gemensamma trösten – tröst i pandemins och klimatkrisens tid – som en fråga om hur en offentlig tröst är möjlig som är i grunden kommunicerande, något annat än vetenskapens behandlingslösningar, och som förhåller individen till ett större sammanhang utan att förutsätta en sorts religiösa universella värden som alla delar.

Var finner vi orden och handlingen som tröstar när den värld man lever i hotas av kriser så stora att den faktiskt – och oavsett individens själsliga styrka eller medicinering – inte kommer att vara densamma?

Den frågan var oerhört viktig för de politiskt aktiva författare som överlevde andra världskriget, och det spanska inbördeskriget i exil. Det spanska inbördeskriget som varade 1936-1939 brukar allmänt ses som upptakten till andra världskriget, och det inleddes av en militär revolt mot den dåvarande spanska demokratiska republiken. Försvararna av republiken var socialister, kommunister, anarkister och liberaler, och vid krigets slut flydde under några dagar ca 450 000 människor från Spanien. Som en helhet beräknar man att mellan 11 och 20 miljoner människor drevs på flykt under andra världskriget. En del av de här personerna återvände efter kriget, andra skulle aldrig återvända. För dessa människor hade den värld upphört som de drömt om och bidragit till att skapa, och många av de som flydde från Spanien var övertygade om att den spanska republikens fall för Franco-fascismen bara förebådade nazismens och fascismens maktövertagande i hela Europa. Motsvarande idéer återfinns hos många av de som flydde från de av Tyskland ockuperade områdena i början av 1940-talet.

I många av deras texter och brev kan man finna uttryck för en enorm förtvivlan, så ofattbar att de själva inte vet hur de skall formulera den. Deras språk söker fästen och ankringspunkter för att uttrycka förlusten. Detta återfinner vi sedan också bland annat bland de överlevande från de tyska koncentrationslägren, en sorts upptagenhet vid att finna fästen där det gemensamma livet i allt väsentligt har utplånats. Det skall tilläggas att även många av de flyktingarna tillbringade tid i läger, antingen i Frankrike, i Tyskland eller i Sovjet, beroende på var de råkat hamna efter att de flytt sin hemländer. I texter från efter kriget ger de uttryck för en stor sorg över en värld som har gått förlorad. Det är fallet även bland dem som när de skriver befinner sig i personlig säkerhet, ofta i Latinamerika eller USA.

I exempelvis den spanska filosofen María Zambranos (1904-1991) dagböcker återfinner vi berättelsen om när hon tillsammans med en stor grupp människor gick till fots över Pyreneerna, strax efter att Barcelona fallit som sista stad för Francos trupper, och hur de vid gränsen fick stå i kö för att en och en ta sig förbi gränsposteringen in i Frankrike. Hon beskriver hur det framför henne stod en man som bar ett lamm över axlarna, och hur lammet vettskrämt vände sitt huvud mot henne. Själv tittade hon lika vettskrämd tillbaka, och så säger hon, uppstod en blick som räcker en hel livstid. Hon såg lammet och kunde se sig själv i lammet, och förstod att i Spanien kunde inte längre ens de oskyldigaste av lamm leva. Hon och lammet stod inför en avgrund. Men sedan säger hon att när hon satte foten på andra sidan gränsen så visste hon att hon aldrig skulle acceptera de villkor som gjorde att mannen med lammet måste fly, att hon aldrig skulle sätta sin fot i Spanien igen förrän också mannen med lammet kunde återvända.

Det finns förstås många dimensioner av den här berättelsen, offerlammet är en vanligt förekommande kristen bild för oskuld, men också det faktum att Zambrano skrev det här när hon var gammal och som en reflektion över att hon faktiskt slutligen hade återvänt till Spanien, efter Francos död. Men det är det hon skriver i direkt anslutning till det här minnet som är mest intressant för en reflektion om trösten. Nämligen det faktum att i stunden av absolut förtvivlan så börjar hon också hitta sätt att trösta sig som inte alls har med religion eller behandling att göra.

Först skriver hon, jag kommer aldrig att acceptera de villkor som skapar lidandet. Vidare skriver hon, i vår absoluta förlust vet jag att jag var en av dem som inte tystnade, jag fortsatte tala och agera för de grundläggande principer som jag tror på, även under hot om utplåning. I ett tal som hon håller senare, 1945 på Kuba, för att tala om kriget, beskriver hon hur hon knappt har ord för att minnas katastrofen, terrorn, men att det enda som kan trösta nu är vetskapen om att det fanns och fortsatt finns de som organiserade sig för att försvara demokratins och jämlikhetens principer.

I stunder av absolut misströstan återfinns trösten och räddningen, menar Zambrano, i ett systematiskt organiserat motstånd som kan ge form åt det hon kallar drömmen eller hoppet om framtiden. Zambrano var inte organiserad i ett politisk parti, men vi kan förstå hennes sätt att tala om trösten som politiskt i den bemärkelsen att hon tänker sig social organisering kring grundläggande principer som den enda vägen för den gemensamma trösten. När det inte längre finns traditionens ord eller ritualer som på allvar kan beskriva katastrofens omfattning finns bara de små orden kvar som kommunicerande leder till gemensam handling, till försvar för den samhällsorganisation som tillåter en framtid. Och, menar Zambrano, det gäller även i stunder av hot om total utplåning. Till och med då, och så länge vi lever, skall det lilla och kommunicerande språket som leder till gemensam handling trösta. Så, menar hon, kan vi förstå de trotsiga orden ’Leve republiken!’ som dess försvarare utropade inför avrättningsplutonen. Eller för den delen Joe Hills ’sörj inte, organisera er.’ Om vi alls kan tala om tro i det moderna, menar Zambrano, så är det i tilltron och trösten som det gemensamma organiserandet kan ge.

För den enskilde är inte pandemin någon avrättningspluton men den, och de kommande klimatförändringarna, påverkar allas liv på ett sådant sätt att det i grunden förändras. För somliga innebär de på sikt ett hot mot livet. Därför finns det hos idén om trösten i den socialt organiserade gemenskapen ändå något som är viktigt för vår samtid.

Den sociala organisation som vi återfinner i folkbildningsrörelsen till exempel, eller för den delen i den historiska arbetarrörelsen, är goda exempel på hur tröst och förtröstan knyts till grundläggande politiska ideal och till ett gemensamt socialt organiserande som inte kräver partipolitisk tillhörighet. I den kris som pågår och i den klimatkris som med stor sannolikhet kommer att komma har folkbildningsrörelsen och ideella organisationer en oerhört viktig roll att spela som just tröstare. Då måste dessa rörelser, med sitt institutionella minne av social organisering upprätthålla den politiska tröstens principer: vi accepterar inte de villkor som skapar lidandet, vi skall under inga omständigheter sluta tala med det språk som tillåter organiserande mot en annan möjlig framtid, och vi skall erbjuda våra organisationer som mötesplatser för gemensamt agerande för de människor som inte kan finna tröst någon annanstans än i det gemensamma handlandet.

Nu när pandemins sociala distansering slår hårt mot ideella organisationer, nationellt och internationellt, så måste dessa ändå hitta sätt att erbjuda just det gemensamma handlande som kan trösta. Folkrörelsen och de ideella organisationerna måste möta krisen genom att skapa det utrymme för offentlig tröst där villkoren för lidandet diskuteras, och där ett gemensamt försvar för grundläggande principer kan formuleras, och där tilltron till en gemensam framtid utformas. Där ingen gud eller medicin kan rädda oss, där är trösten det sociala organiserandet och det gemensamma handlandet.

Karolina Enquist Källgren är lektor i idéhistoria på Stockholms universitet. Hösten 2020 höll hon ett föredrag under Samverkanskonferensen på ämnet ”Det gemensammas roll för den personliga trösten”. Den här texten är en anpassning av det föredraget.